Den här sidan har korrekturlästs
231
PLANCHE & C:O

hotade att gå från farbrodern och söka arbete hos själfve Dumrath.

Hotelsen verkstäldes dock icke, men förhållandet mellan gamle Plank och unge Planche var långt ifrån det mest vänskapliga. Däremot stod den sist nämde i ett ganska godt förhållande till de andre gesällerne på verkstaden. I början hade de sökt göra narr af »parisarens» fina sätt och sprättaktiga klädsel, men han talade så vackert om folkets rättigheter och i synnerhet om snickaregesällers rätt att förtjäna mycket pengar med litet arbete, att kamraterne snart förläto honom hans »schangtila fasoner», hans grå hatt med de öfverdådigt uppvikta brättena, hans hvarje söndag friserade lockar och hvarje morgon pomaderade munskägg och hans ovana att blanda franska ord i alt hvad han yttrade. Det gick så långt, att de ej längre flinade åt hans ändrade namn, utan villigt kallade honom Planche till skilnad från mästaren som fortfarande var gamle Plank.

Laurent-Pierre hade kommit med många nyheter som han ville, att farbrodern skulle godkänna och införa på verkstaden. Den förnämsta af dessa var, att mästaren borde upptaga brorsonen till delägare i rörelsen.

»Det skulle ge mera fart och större glans åt onkels tillverkning,» sade Laurent-Pierre.

»Likkistorna behöfva ej större fart, och på glansen kan ingen med skäl klaga. Min fernissa öfverglänser Petterssons hundra gånger.»

Det var alt hvad mäster Plank svarade på brorsonens framställning, och det oföränderligt hvarje gång framställningen förnyades.

»Kapitalets tyranni!» mumlade Laurent-Pierre. »Men vänta, onkel lille, till dess arbetets organisation hunnit