Den här sidan har korrekturlästs
243
PLANCHE & C:O

Slutligen slapp Kalle lös, men sprang ej längre än till det stora skjulet, där han gömde sig i en kista i den aflägsnaste vrån.

Bålet brann. Gesällerne dansade. Mästaren stod vanmäktig midt bland dem och öfveröste dem med skymford. Då och då hördes ljudet af en aflägsen gevärssalva.

Laurent-Pierre inträdde på gården. Han såg mycket blek ut, men det märktes icke i villervallan omkring bålet. Ej ens hans ankomst märktes af de rusige sällarne eller af den ursinnige mästaren. Laurent-Pierre stannade strax innanför porten. Han ville först iakttaga ställningar och förhållanden.

»Ska vi bränna’n?» vrålade en gesäll och nalkades mästaren.

»Vräk honom i brasan!» skrek en annan.

»Alla mästare ska brinna!»

Mäster Plank började finna läget ganska kinkigt. Kalle hade undsluppit honom. Janne såg han icke häller till. På gesällerne vågade han sig icke handgripligt.

Då trädde hans brorson fram som den räddande ängeln, och denne röt med basunbas åt kamraterne, att mästaren väl icke borde brännas. Man kunde ju försäkra sig om hans person och sedan underhandla med honom. Brände man upp honom, hade man ingen med hvilken man kunde underhandla.

»Det där är nog räson,» förklarade Andersson hickande.

»Stäng in honom i lusthuset!» skrek Lundström.

»Låt lille gubben följa med! Han skall väl inte vara utan sällskap.»

Och så släpades mäster Plank och den lille träbilden in i lusthuset, hvars dörr väl tillbommades.

Men hvad var sedan att göra? Ruset hade kommit till den punkt, att krafterna slappades. Laurent-Pierre