Den här sidan har korrekturlästs
250
NÄR BORDEN DANSA

en hedersgumma af första ordningen, glad och frispråkig, välvillig och hjälpsam och rundligt gästvänlig. I hennes lilla våning långt nere vid Klara Bergsgränd gick det alltid muntert till minst en gång i veckan. Dit kom hela slägten, dit kommo ock slägtens vänner och ej sällan vännernas vänner, och alla voro de snart värdinnans egna vänner.

I gamla frökens hus fans också en ung fröken Ulfhierta, den väna Valborg, brorsdotter till fröken Jacquette, fader- och moderlös, fattig, men vacker, glad och älskvärd, enkel och sann. Hon hjälpte fastern att draga ungt och gladt folk till de muntra samkvämen och hålla dem kvar både länge och väl och sedan låta dem otåligt längta efter nästa sällskapliga samling som dock i själfva verket aldrig lät länge vänta på sig.

Den manlige delen af det unga och glada folket som kom till gamla fröken Ulfhierta svärmade för skön Valborg, drömde om henne, skref vers till hennes ära, sjöng serenader under hennes fönster, med ett ord egnade henne den mest hänryckta dyrkan och stod likväl aldrig och hängde hufvudet i hennes närvaro, suckade ej häller, utan bara skrattade, dansade, pratade, lekte sällskapslekar och njöt alt hvad njutas kunde af sällskapslifvets behag i lifvets sköna vår.

Skön Valborg hade förtrollat dem alla, men det tycktes hon ej veta af eller låtsade åt minstone icke därom, och därför var äfven den kvinliga delen af det unga och glada folket på gamla fröken Ulfhiertas bjudningar och »frivilliga sammankomster» Valborgs uppriktiga väninnor. De höllo hjärtligt af henne.

Det fans dock en person som ansåg sig hafva rätt att hålla af henne mer än alla andra, och det var icke någon kvinna, utan en man, en ung, ogift man,