Den här sidan har korrekturlästs
255
NÄR BORDEN DANSA

släpper. Får jag gifta mig med Herman Lager, när det här bordet börjar dansa?»

»Det lofvar jag dig,» svarade gamla fröken, »men aldrig förr, vare sig att jag är lefvande eller död.»

Hon skrattade och tillade:

»Nu ser jag, att ditt goda lynne kommer igen. Se så, kyss mig, min flicka, och låt oss tala om något annat. I afton ha vi några vänner här, som du vet, och då måste du vara glad och snäll som förr. Lager kommer också hit. Jag kan ju ej vara oartig mot en person som så mycket bidragit till sällskapsglädjen här i huset, men . . . ja, ja, du förstår nog, kära Valborg, att iakttaga det passande. Du är en snäll flicka. Vill du göra mig till viljes, och det har du ju alltid velat, så visar du dig litet vänligare mot den stackars Sten än hvad du gjort på senare tider.»

Valborg skyndade till en väninna som mycket älskade det underbara och hvilken kort förut omtalat, att hon varit med i ett sällskap, där man fått ett bord att dansa, något som för öfrigt vore mycket vanligt i utlandet, i synnerhet i England och ännu mera i Nordamerika.

Det var under förra hälften af 1850:talet, under borddansens första år.

»Hur bär man sig åt för att få ett bord att dansa?» sporde Valborg med mycken ifver.

Väninnan såg misstroget på henne. Vore något gäckeri i fråga? Nej, fullkomligt allvar, försäkrade Valborg, och därpå följde från väninnans sida en mycket omständlig afhandling om det underbara, om andars närvaro och förmåga att meddela sig med människor, om en osynlig verld som funnes i och omkring den synliga och alt annat som hör till borddans, spiritism och outransakliga ting.