Den här sidan har korrekturlästs
56
EN FILOSOF

åter upptagen blott af sina egna funderingar. Han gaf fåordiga eller rent af inga svar på mina frågor. Det föreföll mig nästan som funne han mitt sällskap besvärande eller ej nog värdigt de djupsinniga spekulationer som sysselsatte honom. Kanske ångrade han den öppenhet med hvilken han nyss framstält sina innersta åsigter. Jag kände ej riktigt igen honom. Den vänlige, om ock förut ständigt blyge och tillbakadragne kamraten föreföll mig sträng, kall och frånstötande.

När vi kommo till baka till staden och hunnit hörnet af Vaxalagatan och Dragarbrunnsgatan, frågade jag, om han ville följa mig upp till mig och »kinesa» hos mig. Morgonen började redan gry.

»Du vet, att jag aldrig kinesar», svarade han.

»Men du bor långt härifrån», invände jag, »förmodligen ännu uppe i Rackarnäbben.»

»I Jonssons gård», var hans buttra svar. Han räckte mig handen till afsked.

»Tar du kandidaten i termin?» sporde jag och höll fast hans hand.

»Kandidaten! Pff! . . . Tror du, att jag mer bryr mig om sådana barnsligheter? Jag studerar för vetenskapens skull och inte för brödfödan.»

»Men . . . din mor! . . . din syster! Vi ha inte talat om dem ett enda ord.»

»Nej, jag tror väl . . . Nå, du var hos dem?»

»Det vet du väl. Fick du ej mitt bref?»

»Jo, tack! . . . Mamma har skrifvit många bref. Elin lär vara sjuk igen . . . Jag har nog tänkt att fara ned till Stockholm, men . . .»

Han tystnade.

»Du måste verkligen fara till dem, och det rätt snart», uppmanade jag.