Den här sidan har korrekturlästs
61
EN FILOSOF

»Det var en karl här med det,» sade pigan helt vårdslöst.

»Hur såg han ut?» sporde jag.

»Å, han såg tuskig ut. Inte var det någon af herrns bekanta.»

Jo, det var en af mine bekante, en af mine äldste vänner. På papperslappen stod Helmer Helgessons namn skrifvet af honom sjelf. Jag kände mycket väl igen stilen.

Men det stod ingenting mera. Helgesson hade icke lemnat mig någon underrättelse om sig och icke sagt, att han skulle komma igen.

Jag väntade honom hvarje dag, men han hördes ej af. Hvad hade kunnat förmå honom att uppsöka mig, då han ej förnyade besöket?

Han kade sett ruskig ut, hade den gamla kamraten sagt, tuskig, hade min piga förklarat. Stackars Helmer!

Jag gick till hans moders bostad. Där fann jag för mig främmande personer som betraktade mig med försmädlige blickar.

»Här bo inga frumtimmer, skall jag säga herrn!» snäste en ful och jag tror nästan full karl, utan rock och väst.

»Det skulle vara en gammal enkefru,» förklarade jag, »hvilken bott här i flera år.»

»Så-å, gammal enkefru! Nå, då var det väl den där käringen som dog i fjol. Henne kan herrn söka på nya, körrgåln, i fall fan inte tagit bena med sig.»

Jag gjorde andra efterspaningar, men de lyckades ej. En morgon läste jag i Dagbladet, att man hittat liket efter en sämre klädd mansperson, hvilket flutit upp utanför Stadsgården. Med ledning af några papper i en gammal plånbok som legat i den aflidnes ficka trodde man sig finna, att han i lifstiden varit f. d. studeranden