Den här sidan har korrekturlästs
85
ETT BRÖLLOP VID PACKARTORGSGATAN

och uppsluppna äfventyr i vännens sällskap, men också åtskilligt bryderi, borgensförbindelser, lagsökningar och sådant där trassel.

»Det är mina skulder som hålla mig uppe,» brukade Erik Modén säga, hvarpå han gnolade en glad stump och frågade, om det ej vore skäl att äta middag på Skomakarekällaren, en af den tidens finare matställen i Stockholm.

»Där har jag krita,» tillade han skrattande.

Och så skrattade vi alle samman och gingo till Skomakarekällaren, där skrattet fortsattes. Vi logo åt verlden, om verlden också icke alltid log mot oss.

»Nu skickar jag efter en vagn,» förklarade Modén vanligtvis efter slutad middag. »Jag tar mina vagnar alltid hos Berggrens, för se där har jag krita. Jag tycker vi kunna rulla af till Hagalund.»

Och så rullade vi.

Men den där morgonen på Myntgatan var det ej fråga om Hagalund, utan om ett bröllop som skulle firas samma dag.

»Ser du», förklarade Modén . . . »men låt oss först gå in till Ida i cigarrboden och få oss en regalia.»

Vi gingo in till Ida, i hörnet af Myntgatan och Riddarhustorget, en verkligt aktningsvärd lägenhet med rökbara cigarrer och färska nyheter samt ett mycket godt bemötande.

»Nå, kunglig sektern skall på bröllop i kväll», sade Ida, nickade åt oss och fortfor att sy bak om disken.

»Hur tusan vet Ida det?» frågade Modén.

Det var en fråga på hvilken »Cigarr-Ida» ansåg sig icke behöfva svara. Hon viste i själfva verket alt som tilldrog sig i Stockholm och kanske äfven ett godt stycke