Pereat Bacchus!
Det finns en makt, som går i Skaparns spår
och gör det raka skeft och vrångt det rätta,
som kring det fria sina bojor slår
och vill det bundna ifrån banden lätta —
som efterhärmar Gudens egen röst
och vill med svek och sken all världen villa
och ljuger friden in i trotsigt bröst
och vill med ruset andetörsten stilla.
En gång ock detta onda ord vardt kött
och mandom tog i yre Bacchusguden,
med tankens hvalf i törnfritt rosenrödt
och vinlöfsgördel blott som skönhetsskruden.
Och drufvans milda saft demonen tog,
och se’n däri sin egen glöd han hällde —
han ruset redde och i bägarn slog
och så på jorden tryggade sitt välde.
Han gjorde känslan öm och tanken glad,
dar dock ej godhet brann, ej tro var ljuset
och själen drömde sig mot skyn åstad,
midt under det den rötter sköt i gruset.
En lögnolymp, ett villans paradis
han hägra lät som Himmelen och Eden.
Och blicken töcknades på gränad vis,
och ungdom drog i jubel vilsna leden.
