Den här sidan har korrekturlästs
6 HARALD JACOBSON

men nedom pannan desto flera glöda.
I nödens trasa och i solkad lyx
ses tåget stappla fram, som tyngdt af boja.
Och från palatset med den rike rycks
och idog dagakarl fran fridsäll koja.
I blicken vansinthet, förtviflan står.
I hjärnan fram den vilda jakten stormar.
Och pulsen het af djurisk lusta slår.
Och munnen sig till djäflaläten formar.
Här vandra samman alla jordens brott
och last och fattigdom och kval och plåga.
Här man och kvinna fått en lika lott,
och själfva barnen med i ledet tåga.
Hvar helst det hemska tåget slingrar hän,
där stiger suck och falla tårar strida —
förtviflad moder böjer sina knän,
utarmad maka händerna ses vrida.
Det är ett dygdernas begrafningståg,
som länkar lekplan hopa med Gehenna —
som sist skall gripa den, i vaggan låg,
och med sin ruseld kropp och själ förbränna.

⁎              ⁎

Finns då ej räddning? Finns då intet hopp,
att en barmhärtig samarit står opp?
Han heter ungdom, och blott han kan frälsa.
Men skall han komma och ge folket hälsa?