Den här sidan har korrekturlästs
GEYSER 73

Nisch vid nisch i långa, smala gångar
sluta ännu till om deras stoft.
Ingen rädsla dock mitt sinne fångar,
än jag känner Sarons liljedoft.

Stigen smög sig förr i labyrinter,
som blott kristianen kände till.
Ack, det var de frommas enda finter
mot förföljarn, som ibland sprang vill.

Hit de flydde att sin Herre dyrka,
hemta krafter emot världens storm.
Klippans hvalf blef deras gömda kyrka.
Tro till döden gaf åt kulten form.

Här i stillhet detta lif fick mogna,
som har Gud till medelpunkt i allt.
Och en själfvisk värld hos Herrens trogna
fick se människan i ny gestalt.

Det var andens lif, som seger vinner
öfver alla bål och bödelsvärd —
som hos snillet i exstasen brinner
och förtär all konstens svek och flärd.