Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 122 —

Vid lille Marius’ begrafning hade fru Gottwald yttrat som sin önskan, att Abraham skulle gå närmast kistan bredvid presten; han var lille Marius’ bäste vän; och han hade ju icke en enda slägting.

Men rektorn hade satt sig deremot: Abraham kunde endast få följa med i sällskap med sina kamrater, och han borde vara glad öfver att han fick det.

Resultatet blef, att hela skolan och derigenom en stor del af staden behöll ett dunkelt intryck af, att det var någonting på tok med den der Abraham Løvdahl.

Professorn måste beherska sig för att ej förlåta sin son för tidigt; han var så glad öfver, huru välgörande hans metod hade visat sig, och kände för öfrigt så mycket medlidande med den stackars gossen, som gick så ensam med allas ögon efter sig. Till slut kunde han ej hålla sig längre och började med små leenden och vänliga ord.

De föllo öfver Abraham, dessa första leenden, som ett regn af lycksalighet. Ingen var ändå som fadern; och mindre än någonsin kunde han förstå, huru han hade kunnat vålla en sådan fader så stor sorg.

Nu började han i de minsta småsaker försöka, om han kunde lyckas vinna litet beröm; han blef uppmärksam och tjenstvillig vid bordet, satte fram professorns tofflor om aftonen, och då nu årsexamen kom, läste han mer än hvad han någonsin hade läst.