Sida:Gotland och wisby i taflor.djvu/88

Den här sidan har korrekturlästs

34

Några Priorer och munkar äro bekanta, dock endast till namnen: bland de sednare en Broder Gerhard, hvars (myntlika) koppar-signet en gotländsk skeppare år 1825 i staden Athra på Candia erhöll i liqvid bland grekiskt kopparmynt, hvilket signet han, ovetande om dess betydelse, hemförde till Wisby. Der först blef det upptäckt, att den lilla vackra stampen, der bilderna af Jungfru Maria med Kristus-barnet och af en vid hennes fot knäböjande munk äro prydligt ingraverade, enligt sin omskrift varit:

"Sigillum Fratris Gerarardi de Gotlandia ordinis praedicatorii"

d. v. s. »Predikare-brodren Gerhards från Gotland sigill». Troligt är, att denne gotländske munk varit stadd på pilgrimsfärd till Jerusalem och aflidit på Candia, derifrån hans efterlemnade signet efter 4 eller 5 århundradens förlopp på nämnda romantiska, men fullt sanningsenliga sätt blef återfördt till sin egares hembygd. Sigillet skänktes till Wisby Läroverks samlingar.

År 1509, vid Lübeckarnes sköfling af norra stadsdelen, blefvo Dominikaner-klostret och troligen äfven dess kyrka förstörda. Af klostret, som dock under namn af »S:t Nicklawesses Kloster» i Wisby nämnes ännu år 1515 i ett tyskt perme-testamente, har ruinen sedan blifvit alldeles nedbruten. Då Reformationen några år sednare tog sin början, öfvergåfvo många af Dominikaner-munkarna sina katholska lärosatser, och blefvo såsom kunnige bibeltolkare och öfvade predikanter anställde i egenskap af evangeliska lärare vid församlingarne på landet.

Bland de många Gillena i Wisby fanns äfven ett S:t Nicolai Gille, hvilket säkert stått under Dominikaner-klostrets och -kyrkans hägn. Om detta gille finnes numera intet som påminner, mer än dess (i Wisby Läroverks samlingar) förvarade sigill. Det föreställer Nicolaus (som på Kejsar Konstantin den stores tid var Biskop i Myra uti Lycien och som dog 343), sittande på en stol i full biskops-ornat och med helgonglorian kring sitt hufvud. Omskriften innehåller:

S.' Confraternitatis Sancti Nicholay in Gotlandia •

Sigillet är cirkelrundt, nära 234 tum i tvärlinie, djupt och konstskickligt graveradt. Liksom S:t Gemens, dyrkades S:t Nicolaus såsom de sjöfarandes synnerliga skyddshelgon: »in aquis periclitantium singularis patronus», såsom han af en gammal skriftställare benämnes.


Klosterkyrkan, invigd till S:t Nicolai och S:t Augustini[1] ära, och efter den förre uppkallad, är till sin grundform en s. k. basilika med mångsidigt chor-utsprång och utan förhus eller tornbyggnad. Kyrkans klockor hafva troligen funnits i en särskilt byggnad eller stapel. Sjelfva kyrkan är

8614 aln lång, 3134 aln bred; choret är 1258 aln långt, 1418 aln bredt. Mellanskeppets bredd är omkring 1312 aln, och något olika mellan olika pelarepar, enär pelarne här, liksom i S:t Catharina, icke stå i parallella linier; mellanskeppets höjd under hvalfkupornas spets, der hål finnas för fordom nedhängande ljuskronor, 3014 aln. Arealen af skepp och chor 4000 qv.-alnar.

Det synnerligen vackra, femsidiga Choret har af Altaret intet qvar. I södra chormuren är ett stickbågigt »Sedile» (prestbänk), 2212 tum djupt, 3 alnar 5 tum bredt, omkring 312 aln högt; i sidokanterna prydt af fina kolonner och invid dem en list med nästan utplånade spikhufvuds-sirater: det hela mycket skadadt. Derbredvid är en äfvenledes skadad dubbel-nisch eller s. k. »Credence», som från och med 1100-talet merendels anbragtes i närheten af altaret; i dessa små murskåp förvarades altar-kannan, tvagningsskålen, m. fl. för altartjensten behöfliga ting. I den ena af dessa nischer äro lemningar af en rosettformig »Piscina» (afiednings-rör i muren, der det under mässan begagnade vattnet uthälldes). För öfrigt finnas i den östra och nordöstra väggen nischer till förvaring af de heliga kärlen och böckerna; på norra väggen har troligen varit en liten dörr utåt till någon sakristia, hvaraf vid yttermuren hvalf-lemningar synas. — Choret upplyses af 5 höga och smala, spetsbågiga fönster, af hvilka 4 hafva sina ogiv-bågar qvar; alla omkring 113 aln breda, ursprungligen af en midtelpelare tvådelade, med trenne klöfverblad i spetsbågarna: dessa fönster sitta 6 alnar från marken, och äro nära 20 alnar höga. I hörnena mellan fönstren sitta halfkolonner, som börja omkring 112 aln från marken, och sluta med små kapitäler, på hvilka åter trenne sammansatta halfkolonner stödja sig och sluta med bladsmyckade kapitäler: på dessa hvila kantbågarne å muren och lemningarne af de fordna hufvudbågarna öfver choret. På sidan om hvardera af de båda vestligaste fönstren, inåt kyrkan, är en halfkolonn, som går ända ned till marken.

I kyrkans skepp uppbära 5 pelare-par de längesedan delvis fallna och skadade hvalfven. Dessa pelare äro fyrkantiga (212 aln i hvarje sida) och hafva simpla, släthuggna kapitäler samt ännu simplare baser (2 alnar 17 tum i fyrkant); det pelare-par, som är choret närmast, har mot öster sina 2:ne hörn afsnuddade, troligen på det att tonerna från choret lättare och utan att vid kyrkans början mötas af skarpa kanter skulle sprida sig ut i den stora helgedomen. Den i ordningen från choret andra pelaren på södra sidan har upptill mot vester en upphöjd sköld (412 aln hög, 118 aln bred), på hvilken uti 2:ne rader i 8 tums hög munkstil är inhugget namnet

Jacob Charra

och derunder figuren π. Enär skölden är en upphöjning å trenne stenar, som gå tvertigenom pelaren, är den påtagligen lika gammal som pelaren

  1. Om Biskop Nicolaus i Myra är redan ordadt. Augustinus, den för sina skrifter berömde kyrkofadern, var Biskop i staden Hippo uti afrikanska Numidien, och dog 403.