De båda makarna logo och räckte varandra handen. Ett stort sorl uppstod nu i salen. Det var skaran av barn och barnbarn, som strömmade in, med festliga kläder och glada blickar, för att lyckönska de vördade föräldrarna.
Jag tog detta ögonblick i akt för att smyga mig ut och uppsöka Serena. Jag fann henne i köket, omgiven av folk och utdelande matknyten. (En stor utdelning av både mat och pengar ägde rum denna dag från Dahlska huset till stadens fattiga.) Serena beledsagade gåvorna med vänliga blickar och ord, och skördade välsignelser för sina föräldrar.
Fröken Hellevi Husgavel kom och vi måste följa med henne upp i andra våningen. Här var ett stök, ett väsen och en röra. I en sal draperades och ordnades till bal, i en annan stökades och ställdes till tablåer. Fröken Hellevi, som i andanom såg huru allt skulle reda sig, flög lätt som en fågel emellan ställningar och tåg och tusen anstalter i det hon sade: ”Se, min söta fru Werner, detta skall vara så, och detta skall bliva så. Blir det icke bra? Kommer det icke att göra god effekt?”
Jag prisade dem som strävade där, och lämnade dem.
Efter att ha gått Serena litet till handa och avtalat åtskilligt med henne, gick jag hem till mig och lovade återkomma tidigt på aftonen.
Men innan jag gick, blev jag vittne till ett högtidligt uppträde. En deputation av stadens äldste kom i stadens namn och överlämnade till det vördnadsvärda paret en stor, förgylld silverterrin, såsom bevis på medborgares aktning och tacksamhet. Jag saknade, att ej ma chère mère var i borgmästarens ställe. Vilket ståtligt tal hon skulle ha hållit!
Klockan sex på eftermiddagen vandrade björn och hans hona, arm i arm, bort i bröllopsgården. På gatan, där den låg, tändes nu låga efter låga; fönster efter fön-
