Sida:Grunddragen av den fornsvenska grammatiken till den akademiska undervisningens tjänst (1918).pdf/20

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


14

(av *Siōbōa hærāþ enligt § 19, 2, a, β) Säbrå, Skanø̄´r Skanör : Skā`nø̄ Skåne; ī > i uti þȳlikẹr el. þōlikẹr dylik, “tocken“ : līkẹr lik, Swǣrike Sverge : rīke, lika´mi lekamen : līk (död) kropp. Andra ex. se § 17, 1 och 2.

§ 19. Bortfall har inträtt i följande fall:

  1. Redan i slutet av den urnordiska perioden försvann varje då för tiden helsvag vokal, vars forna tillvaro dock oftast skönjes genom av densamma verkat a-, i- eller u-omljud; ex. se § 46. Om före den bortfallna vokalen stått ett konsonantiskt u (w), övergår detta till sonant, som, därest bortfallet jämförelsevis sent ägt rum, kvarstår ännu i litterär tid, t. e. gen. Hākunar : Hākwin (Hākun) Håkan, hinnugh dit : hinvægh på andra sidan om.
  2. Vid hiatus försvinner den trycksvagare av de båda vokalerna:
    1. efter den starkare, som kan vara
      1. kort, t. e. kirkia-n kyrkan (men jfr siǣl-in själen), kunu-nnar kvinnans (: siǣl-innar själens), dat. bogha-num bågen (: dal-enom dalen), rīki-nu riket, gørþe-na (el. hana) gjorde henne, ærva-n (el. han) ärva honom;
      2. lång, t. e. få (men jfr lāt-a låta), nom. pl. m. frīr fria (: stōr-ir stora), þȳldẹr för þȳ hældẹr (jfr § 58) så mycket snarare. Äro vokalerna av olika kvalitet, bevaras (el. återställes) ofta den svagare vokalen genom analogibildning efter mönstret av andra till samma böjningstyp hörande ord (“systemtvång“), t. e. blā(i) den blå(a), sē(i) må vara, sē(a) se, dī(a) dia, tī(u)nde tionde, bō(a) bo, landbō(i) arrendator, brō(i)n bron, skō(a)r skor, frū(a) fru, flȳ(i)n flyn, skȳ(i)t skyn, trǣ(i)t trädet, hūsfrø̄(a) hustru, Swē(a)rīke Sverge, bȳ(a)man byaman, dat. pl. ā(u)m åar, brō(u)m broar, trǣ(u)m träd.
    2. före den starkare, som kan vara: