Sida:Grunddragen av den fornsvenska grammatiken till den akademiska undervisningens tjänst (1918).pdf/30

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


24
    1. visar sig i de flesta handskr. från 1330—1500, t. e. mōþor moders, mantol mantel, lovaþo (de) lovade, asko askas, tīo 10 : faþur faders, diævul djävul, salu, tiughu 20; likaså i trycksvaga ord och förstavelser, t. e. æru (så fortfarande under tonvikt) > æro, sum > som, um > om, mun > mon kommer att, up > op upp, opp, eller med av äldre ū förkortat u t. e. hūsbōn´de > hosbōn´de husbonde. Flera ä. fsv. handskrifter bevara dock u före m, t. e. allum allom : allo (några yngre även före s, t. e. kalladhus kallades : kalladho kallade), under det att tvärtom åtskilliga y. fsv. handskr. genom systemtvång antagit o före m även efter kort helstark stavelse, t. e. laghom lagom liksom barnom o. d. Någon gång har såsom i Västmanna-lagens huvudhandskrift varje trycksvagt u i regeln blivit o, t. e. faþor faders, tiugho 20, under det att däremot några ä. fsv. handskr. såsom Östgötalagens huvudhandskrift bevarat u oförändrat i alla ställningar.
  1. e, ē > i i trycksvag stavelse, t. e. Nōreghe > Nōrighe Norge, fātekẹr (enligt 9 nedan av fātø̄kẹr) > fātikẹr fattig, Andrē´(a)s > An`dris Anders, Hol(m)gēr > Holgir Holger, þēr (så fortfarande under tonvikt) > þir de (vulgärt di), mēr mer : fiærmir fjärmare.
  2. ia > e sedan omkr. 1325 i trycksvag stavelse efter lång sådan, t. e. Kristiarn > Kristern Krister, bæggia > bægge bägge, Strængianæs > Strængenæs Strängnäs, Tælghia > Tælghe Tälje, Nærikkia > Nærike Närke.
  3. o > a sedan omkr. 1350 i helsvag stavelse, dock utan skönjbar konsekvens eller regel, t. e. dat. sg. ntr. i best. f. såsom landeno > landena landet, Hākon : Hākan(a)son Håkansson, stūpo framstupa : hovodhstūpa huvudstupa.
  4. ō > u i trycksvag st., t. e. krōkōttẹr > -utẹr krokig, Ārōs > Ārus Västerås, hǣgōme > hǣgumme dåraktighet.