Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
30
beror väl v-ljudet på utjämning, t. e. ack. ulf (med v-ljud för äldre f, som av skrivningen anges) efter nom. ulvẹr (ty. wolf) ulf, pret. gaf (uttalat gav för äldre gaf, se § 48) efter giva osv.
§ 51. Övriga kvalitativa förändringar:
- þ (dvs. dh) > d efter b, g, l, m, n, t. e. pret. kæmbde kammade, hængde, valde, dø̄mde, vande jämförda med hø̄rþe hörde, syrghþe sörjde osv.
- f > p före s och t i de flesta dialekter (i några av dessa dock blott i trycksvag stavelse), t. e. næf nos, näbb : næpsa (næfsa) näpsa, of alltför : opsōkn (ofsōkn) övergrepp; tolf : tylpt (tylft) tolft, af : æptir (æftir) efter. Ytterst ofta bevaras f genom association.
- gh > g efter þ (dvs. dh), t. e. staþughẹr stadig : staþga (staþgha) stadga, nø̄þoghẹr nödig : ack. nø̄þgan (nø̄þghan).
- gh > (med g betecknat) “äng“-ljud före n, t. e. fæghin glad : fagna (faghna, fæghna) fägna.
- m > mb före l och r (som ännu icke framför sig fått svarabhaktivokal), t. e. himil himmel : pl. himblar, hamar hammare : dat. hambre, pl. ormar : sg. ormbẹr orm, mask.
- nn övergår under vikingatiden till þ (dvs. dh) före r, t. e. annar annan : pl. aþrir, sunnan : suþẹr söder, ack. man : nom. maþẹr man. I former som genom association bevarat eller återinfört nn övergår detta senare, dock redan förlitterärt, till nd, t. e. andrir, sundẹr, mandẹr, tan tand : pl. tændẹr. Samtidigt övergår då ll till ld före r, t. e. allir alla : gen. aldra, falla : pres. faldẹr.
§ 52. Regressiv assimilation, dvs. att en kons. till likhet med sig ombildar en omedelbart föregående, visar sig i följande fall:
- þd (dvs. dhd) > dd, t. e. guþ gud : guddōmbẹr gudom, miþẹr mellerst : middaghẹr middag.
