- Efter annan kons. (än g, k), om den föregås av lång vokal eller av kons., t. e. væghẹr (av *wæghẹr enligt § 59) väg: Nōreghẹr Norge, twæggia tvegge- : annattiggia (annatwiggia, -twæggia) antingen.
4. Spontana förändringar.
§ 57. þ (dh) + þ (dh) > dd, t. e. fø̄þa föda : pret. fø̄dde, brēþẹr bred : brēd bredd.
§ 58. h har (frånsett fallen ht > tt, se § 41, och hs utom före vissa konsonanter > ks, t. e. ax av *ahs) så småningom övergått från frikativa (“ch“-ljud, jfr § 42, 3) till aspirerad resonant (“h“), som slutligen, utom uddljudande före (son. eller kons.) vokal, försvinner, t. e. hambẹr skepnad, hamn : līkambẹr kropp, lekamen, hund-are härad : Tīundaland de tio häradernas land, Hilda : Gunnildẹr Gunnil, Gunnhild, hēm bygd, hem(vist) : Varnēm Varnum, Varnhem. Uddljudande h före l, n, r (såsom i isl. och älsta runsv.) spåras i sådana urspr. allitererande lagformler som [h]lø̄pa ā hærskip rymma till sjörövarefartyg, hǣl ok [h]nakke häl och nacke o. d.
Anm. Om bortfall av ʀ se § 62.
§ 59. w har (då det icke enligt § 56, 2 försvunnit) i de flesta dialekter övergått, utom efter en till samma stavelse hörande kons., till v, t. e. vinna : part. unnin (vunnin), varþa varda : andwarþa (med d överfört till andra stavelsen) antvarda.
5. Inflytande av trycksvag ställning.
§ 60. þ (th) > þ (dh, ehuru i y. fsv. skrivningen th i uddljud nästan alltid användes), som efter l, m, n (enligt § 51, 1) övergår till d, t. e. þȳ ty : þȳlī´kẹr dylik, Þōr Tor : Haldor, Gundor mansnamn. Ord som stå än tryckstarkt, än trycksvagt, få alltså dubbla former, t. e. þin din, þīt dit, þæn den, þā då, en dubbelhet som den ä. fsv. ortografien fördöljer, men som ligger
