Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
36
Anm. sl undergår stundom före uppkomsten av svarabhaktivokal (se § 36, 2) metates till ls t. e. Aþils, Þorgils (runsv. Aþisl, Þorkisl) mansnamn, skǣrsl > skǣrls rening, varav skǣr(l)sēldẹr skärseld.
2. Inflytande av angränsande ljud.
§ 65. Ändring av artikulationssättet:
- dh > d senast omkr. 1400 efter f (dvs. v) och gh, t. e. lifdhe > lifde levde, hø̄ghdh > hø̄ghd höjd; efter rf dialektalt redan omkr. 1350, t. e. ærfþ > ærfd arv.
- dh > t omkr. 1400 före k, såvida ej association uppehåller dh, t. e. madhkẹr (efter synonymet madhẹr) jämte matkẹr mask, īdhka (efter īdh sysslande) jämte itka idka.
- f (dvs. v) > m före n, t. e. sofna > somna, rifna > rimna rämna, lifna > limna kvarlämnas. Genom association kan f bevaras, t. e. lifnadhẹr (säll. limnadhẹr) levnad efter liva leva, g. pl. rōfna (säll. rōmna) till rōva.
- g, k, sk före tryckstarkt e, i, y, æ, ø förändras så småningom under tidrymden 1250—1400 i de flesta dialekter, men vid: rätt olika tid på olika håll, på följande sätt: g > gj > dj > j; k > kj > tj; sk > skj > stj > sj. Visserligen förblir ortografien i allmänhet oförändrad — dock inskjutes ofta i före æ, ø t. e. giæstẹr, kiænna, skiø̄ta för gæstẹr gäst, kænna känna, skø̄ta skarva — men förändringen bevisas av talrika “stavfel“, sådana som iæf för giæf gåva eller giordh för iordh jord, thiærlika för kǣrlīka kärleksfullt (jfr nsv. tjusa : fsv. kiūsa) eller kiuvẹr för þiūvẹr tjuv (jfr nsv. kärv : isl. þiarfr), siælikẹr och schælikẹr för skælīkẹr förnuftig eller skøld för skiøld sköld.
- gh + kons. i > j (tecknat i) något före 1350, t. e. bø̄ghia > bø̄ia böja, sæghia > sæia säga, tælghia > tælia tälja, syrghia > syria sörja.
- gh > g i många dial. före þ (dh) — och d (se § 70) — samt i några före l (jfr § 69, 2) och r, t. e. laghþẹr > lagþẹr
