Sida:Grunddragen av den fornsvenska grammatiken till den akademiska undervisningens tjänst (1918).pdf/55

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


49
  1. D. sg. är i y. fsv. vanligen utan ändelse.
  2. G. pl. kan sedan slutet av 1400-talet stundom ändas på -ẹrs, uppkommet genom fogande av -s till n. pl. (vars -ir då enligt § 37, 10 uppträder som -ẹr).
  3. A. pl. ersättes efter 1500 vanligen (tidigare mera sällan) av n. pl. Jfr § 88, 4.
b) Feminina.

§ 100. Paradigmet færþ färd:

Sg. n. d. a. færþ g. færþa(r)
Pl. n. a. færþi(r) g. færþa d. færþom

Så gå de flesta fem. på kons., t. e. dyghþ duglighet, iorþ (d. sg. dock älst stundom iorþo; jfr § 92 anm.) jord, vār vår, ært ärt, de många ty. lånorden på -kt såsom slækt och de ännu mycket talrikare på -hēt, som dock uppträda först i y. fsv.

Anm. Om g. sg. gäller det § 96 anförda. De på -hēt ha alltid -s i stället for -a(r).


3. Pl. n. -ur.

§ 101. Paradigmet vika vecka.

Sg. n. vika g. d. a. viku
Pl. n. a. viku(r) g. vikna, viku d. vikum

Så gå de flesta fem. på -a, t. e. gīgha fiol, gnista, kristna kristendom, lunga osv. samt i y. fsv. de ty. lånorden på -inna och -ska.

Anm. G. pl. av kona, kuna heter kwinna, varifrån omkr. 1350 kwinn- intränger i alla kasus vid sidan av kon-.

§ 102. Paradigmet kirkia (kyrkia) kyrka:

Sg. n. kirkia g. d. a. kirkio
Pl. n. a. kirkio(r) g. kirkna, kirkio d. kirkiom

Så gå fem. på -ia med föregående g, gh, k, t. e.

dyngia dynga, bylghia bölja, ænkia änka; kanske ock
Noreen, Fornsvensk grammatik4