Sida:Grunddragen av den fornsvenska grammatiken till den akademiska undervisningens tjänst (1918).pdf/57

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


51

§ 107. Paradigmet faþir fader:

Sg. n. faþir g.  faþur(s)  d. faþur, fæþẹr a. faþur
Pl. fæþẹr fæþra fæþrom fæþẹr

Så går också brōþir broder.

Anm. 1. N. sg. lånar stundom form från a.

Anm. 2. N. a. (och efter 1350 även d.) sg. har stundom en (ursprungligen enstavig) form på -ẹr, t. e. faþẹr (best. form fadhr-en).

Anm. 3. G. sg. -ur uttränges så småningom av biformen -urs, som i y. fsv. ersättes av -irs, -ẹrs.

§ 108. Paradigmet bōnde går i sg. efter § 89, men i pl. på följande sätt:

N. a. bø̄nder g. bōnda d. bōndom.

Så går också frǣnde, pl. frǣndẹr, -a, -om.

§ 109. Paradigmet ǣghande ägare går vanligen fullständigt efter § 89, men kan såtillvida därifrån avvika, att i g. sg. någon gång förekommer -andes och i n. a. pl. stundom -ændẹr eller -andẹr.

Sa ga fīande fiende, kǣrande, swarande m. fl. substantiverade participier på -ande.


b) Feminina.

§ 110. Paradigmet bōk:

Sg. n. d. a. bōk g. bōka(r)
Pl. n. a. bø̄kẹr g. bōka d. bōkom

Så gå bl. a. bōt, brōk byxa, ēk, kin (pl. kindẹr) kind, nut (not, y. fsv. ofta nyt, nøt efter pl. nytẹr, nøtẹr) nöt, spang (pl. spængẹr) spång, stuþ (stoþ, y. fsv. någon gång stydh efter pl.) stöd, tan (pl. tændẹr) tand, ørtogh, -tugh, -tø̄gh (pl. -toghẹr osv.) örtug.

Anm. 1. Hand heter i d. sg. hænde, stundom hand(e).

Anm. 2. Mark (som vikt och mynt) har i n. a, pl. oftare markẹr (så alltid i y. fsv.) än mærkẹr och