Sida:Grunddragen av den fornsvenska grammatiken till den akademiska undervisningens tjänst (1918).pdf/70

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


64

D. Pronomen.

1. Personliga.

§ 140. Första och andra personen samt reflexivet:

Sg. n. iak, iæk, y. fsv. iagh þū
g. mīn þīn sīn
d. mǣ(r) þǣ(r) sǣ(r)
a. mik, y. fsv. migh þik, y. fsv. thigh sik, y. fsv. sigh
Du. n. vit [it]
g. [okar] sin(a)
d. [okẹr] = sg.
Pl. n. vī(r) ī(r)
g. vār, vār(r)a iþar, iþra sīn(a)
d. a. os, us, ōs, ūs iþẹr = sg.

Dativformerna mǣ(r), þǣ(r), sǣ(r) utträngas redan i ä. fsv. av ackusativformerna mik osv.

§ 141. Tredje personen (vars ntr. och pl. lånas av þæn, se § 143):

m. f.
Sg. n. han (dvs. -nn) hōn, hun
g. hans hænna(r), y. fsv. hænna(s), hænnẹ(s)
d. hānom, hōnom hænne
a. han (dvs. -nn) hana, hōna

Ackusativformerna utträngas sedan omkr. 1400 så småningom av dativformerna.


2. Possessiva.

§ 142. Min, þin, sin böjas som en (s. § 135, 1); okkar (jfr § 9, a, 2) ’bådas vår’ och iþar ’eder’ som annar (se § 138); vār (dvs. vārr) ’allas vår’ däremot som ett regelbundet adj. enligt § 121, med den enda avvikelsen att a. sg. m. vanligen heter vārn, stundom vān (dvs. vānn), sällan och sent vāran.