Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
§ 1. Bokstävernas uttal.
- ā (i handskrifterna a eller aa) betecknar i yngre fornsvenska å-ljud, t. e. ār år.
- ẹ (i handskr. e, i, æ eller a, undantagsvis såsom i äldsta fragmentet av Östgötalagen a, e, i, o, u, y, æ eller ø, allteftersom närmast föregående stavelse har den ena eller andra av dessa vokaler) bet. en oursprunglig, “reducerad“ vokal av något skiftande klangfärg, t. e. faghẹr fager, foghẹl fågel, tēkẹn tecken (jfr isl. fagr, fogl, teikn).
- f bet. v i slutljud och i midljud före andra konsonanter än k, s, t, t. e. arf, afl styrka, ærfþe ärvde, kræfia kräva.
- g bet. “äng“-ljud mellan vokal och n, t. e. vagn.
- gh bet. frikativt g, t. e. lagh lag, hælgha helga, sargha såra.
- i bet. konsonantiskt i före annan vokal, t. e. biorn björn, siunga sjunga.
- l bet. kakuminalt (“tjockt“) l utom i uddljud, fördubbling och från urnordisk tid ärvd förbindelse med d, s, t, t. e. tala (men icke falla), pret. valde av vælia välja (men icke dat. valde av vald våld).
- n bet. alveolart (“supradentalt“) n utom i uddljud, fördubbling och från urn. tid ärvd förbindelse med d, s, t samt före g och k (i vilken ställning det bet. “äng“-ljud), t. e. sun son (men icke kunna), vande av vænia vänja (men icke hand).
- ng bet. alltså “äng“-ljud + g, t. e. æng äng, siunga sjunga.
- w bet. konsonantiskt u, t. e. swæria svära.
