Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
104
OM KONUNG GUSTAF ADOLF.

konungen ofördelaktig, men, som han sjelf slutligen insåg, fullkomligen rättvis dom.

Gustaf Adolf älskade kunskaper och läsning. Genom sitt tidiga uppstigande på tronen och ännu tidigare deltagande i regeringsärenderna, blef hans uppfostran för snart afbruten. Men ännu som konung plägade han vid lediga stunder tillkalla sin fordna lärare Johan Skytte, och ytterligare begagna sig af dess undervisning. Xenophon, Seneca och serdeles Hugo Grotius voro hans älsklingsförfattare. Äfven med historien sysselsatte han sig gerna, kallande densamma en lärarinna för lifvet. Metafysik var den enda vetenskap, som han mindre gynnade; detta måhända en följd af Skyttes och Ramistiska filosofernas ingifvelser. Gustaf Adolf utmärkte sig äfven som författare. Hans verser, om också inga mästerstycken, bära dock stämpeln af rena och upphöjda tänkesätt. Uti sin tafla öfver faderns regeringstid visar han sig deremot som en både till anda och framställningssätt utmärkt häfdatecknare. Talare var han utan jemnförelse den största på hela sin tid.

Konungen var af ett serdeles mildt och nedlåtande lynne, till och med så, att det af mången tadlades, i synnerhet af dem, som icke kände hans medfödda förmåga att sammansmälta personlig förtrolighet med konungsligt majestät. Han språkade gerna och vänligt, och det icke allenast med sin närmaste omgifning, utan äfven med öfriga undersåtare af hvad stånd som heldst. Man såg honom länge sysselsätta sig med erfarna tjenstemän från embetsverken och landsorterna, med anseddare borgare, likaså med bönder och landtbrukare, derunder inhämtande noggranna underättelser om landets tillstånd, och sjelf meddelande uppmuntringar och nyttiga råd. Mest vänlig var han dock mot gamla, uttjenta soldater. Flere sådana blefvo som drabanter anställda på slottet, och sällan gick konungen förbi, utan att gifva dem ett godt ord. Den äldste var en gråhårsgubbe, som i sin ungdom hade deltagit i den under Gustaf Wasas tid inträffade ryska fejden. Denne hyllade han serdeles, satte sig ofta vid