till eder ett faderligt hjerta bär, och att jag dagligen beder, det min välsignelse edert hus uppfylla må, icke tviflande om bönhörelse. — Kära dotter! Gack din man med kärlek och ödmjukhet under ögon! Hans slägt vare såsom din! Missbruka icke, derest han dig god är, och undvik allt, det du märker vara honom misshagligt; vetande, att på hans benägenhet, näst Gud, hänger all din välfärd. Uppfyller du detta, så vet jag visst, att han tillbaka visar dig den kärlek och ära, som dig bör, och att den högste Guden edert äktenskap med glädje och sällhet välsigna skall, så som jag dagligen och troget beder. Hans bön hördes, och mågens samt dottrens lyckliga sammanlefnad ökade föräldrarnas sällhet. Men om också sent, kom dock olyckan, här som öfverallt, men träffade ett bröst, sådant som den icke öfverallt träffar. År 1629 bortryckte pesten hans äldsta, kanske mest hoppgifvande son, den redan tjuguåriga Gustaf Oxenstierna. Hvad sorg, skrifver han, detta varit för mig, det kan en hvar lätteligen döma. Dock syntes mig bättre att straxt taga tröst af Guds ord och förnuftet, än längre fram af tiden, hvilken dock slutligen all sorg lindrar, ehuru svår den ock i förstone kännas må[1]. Två år derefter besökte förutnämnda Kristina Oxenstierna sin man, hvilken var sysselsatt ute i tyska kriget. Hon blef derstädes anstucken af pesten och dog i makens armar. Älsklige, käre son! skref Oxenstierna till denne sednare. Jag vill icke för eder omtala min och min hustrus sorg, och derigenom öka eder, väl vetande densamma sådant förutan nog stor vara, då jag eder och min saliga dotters kärliga sammanlefnad nogsamt känner. Jag för min person skall visserligen söka i ödmjukhet böja mig under Guds vilja. Han gifver och han tager; välsignadt vare hans namn! Jag tviflar ej heller, att i som en man med förnuft och tålamod skolen bära hvad Gud pålaggt. Men det beder jag samme Gud troget och dageligen, att min hustru med modershjertat och
- ↑ Falkenb. Axel Oxenstierna till Gabr. Oxenstierna, Elbingen d. 25 Sept. 1629.
