Sida:Gustaf Janson Paradiset.djvu/118

Den här sidan har korrekturlästs

X.


Från vulkanens utbrott daterade kvinnan på ön den tid, då hon säkert visste, ätt hon blifvit, hvad hon själf kallade, en annan människa. På det hon en gång varit tänkte hon aldrig. Under tvänne år hade intet stört hennes jämvikt och öfver det lif, de två förde, bredde vanan vid de små dagliga omsorgerna ingen enformighetens söfvande prägel. Bägge gjorde det, som skulle göras, emedan de visste, att det var nödvändigt, och när de samtalade var det mest om barnens framtid. Att göra den ljus och trygg, förklarade hon alltid vara deras enda uppgift.

— Hvad skola de bli då? hade Lind frågat någon gång.

— Människor, svarade hon strax — här behöfvas hvarken olärda eller belästa handtverkare.

— Ja, ja, vi får väl se, sade han alltid och därmed afslutades det korta samtalet.

I den punkten voro bägge ense liksom i allt annat. Det förflutna ägde intet lockande för dem nu mera, han talade aldrig därom och henne föreföll allt det gamla som en lyckligt genomgången barnsjukdom, efter hvilken hon ej fruktade recidiv, sedan hon lärt sig, hur lätt det var att finna styrka och tröst hos sig själf, blott hon allvarligt sökte därefter. Dessutom funnos barnen, som togo både hennes tid och krafter i anspråk. Alla hennes känslor koncentrerade sig kring dem, hvarje tanke rörde endast deras välbefinnande, ty de hade gifvit henne så otroligt mycket, att hon kanhända aldrig skulle kunna gifva dem hälften igen, när de en gång hunno den ålder, då barn i sin okunnighet börja fordra i stället för att bedja längre.