Sida:Gustaf Janson Paradiset.djvu/131

Den här sidan har korrekturlästs

131

— Är det verkligen rätt af oss att beröfva en lefvande varelse hans frihet?

Lind betraktade henne från sidan, som om han först velat se, ifall hon verkligen menade, hvad hon sade. Han trodde det nog, ty hvarje slags tillgjordhet var okänd bland dem, men det hade blifvit honom en vana att tänka länge, innan han öppnade munnen till ett svar.

— Åh, sade han obekymradt — den andre trifs ju å’ i morgon ä’ den här också lugn, låt honom gnälla, tills han tröttnar. — Och då hon skakade på hufvudet, tillade han på sitt säfliga sätt: — Dessutom måste vi ha något i förråd, hvem vet om inte regntiden blir lika svår som för fyra år sedan, då sköldpaddorna försvunno från ön å’ vi ibland fingo svälta hela dagar. För barnens skull föda vi upp de här.

Då nickade hon gillande mot honom och han log tillbaka.

En sak hade Lind lärt sig under de gångna åren. Så ofta han sade, att något skedde för barnens skull, hade Elisabeth ej mer någon invändning däremot. Han begagnade endast sällan denna utväg, men ibland tvingades han därtill af hennes för honom ofattliga skrupler, och då han sent omsider kommit på den tanken att lägga sig till med husdjur, hade han förklarat, att det skett just för barnens skull. De tre getterna, som bräkte i inhägnadens ena afdelning och åto ur deras händer, voro nu tillika med svinen hela deras egendom, och som djuren aldrig saknade föda, hade de snart funnit sig i sitt öde. Elisabeths betänkligheter, hvilka, hvarje gång en ny fånge stängdes in, allt svagare upprepades, öfvervunnos lätt och sedan han lofvat henne att aldrig utom i yttersta nödfall slakta dem, lät hon lugna sig.

— Nej aldrig döda, sade hon halfhögt som svar på en tyst fråga.

— Det måste jag ju, invände han och sänkte hufvudet, som om han blygts däröfver.

— Måste! Åh hvad vi människor äro grymma!

— Nöden har ingen lag.

— En tarflig ursäkt.

— Kan så vara, men den gäller öfverallt, där människor finnas. Du såg, hur höken tog en dufva i går; fiskarne äta hvarandra; och vi — tänk på sköldpaddorna, äggen och krabborna, att lefva det är att döda.