Sida:Gustaf Janson Paradiset.djvu/60

Den här sidan har korrekturlästs

60

ty rått kött ville han ej äta. Först blygdes han öfver sin onödiga grymhet, ty det var en lefvande varelse han i sin tanklöshet beröfvat lifvet, men så ursäktade han sig med, att han skulle äta upp den sedan. Och därför tog han den i handen och efter att litet noggrannare hafva undersökt en strandplatå, där en hop taggiga buskar växte, vek han af mot vänster och gick inåt ön.

— Här skall signalstången resas, sade han högt. — Ser jag inte galet ä’ den här fläcken näst vulkanen öns högsta punkt.

Det mörkbruna, förvittrade berget sträckte sig längre inåt ön än Lind trott. Först efter en halftimmes vandring öfver den ofruktbara marken trampade hans fötter bland gräs; han stod vid skogen. Han stannade och pustade ut, ty han kände sig trött och öm i lederna. Ett ögonblick funderade han på att vända om och gå samma väg tillbaka, men nyfikenheten dref honom framåt, det ovissa höll hans nerver i spänning och gaf honom krafter, medan instinkten hviskade, att styrkan skulle svika, så snart begäret efter visshet ej längre sporrade honom. Innan han trädde in i skogen, tog han märke på solen och kraterns topp och gick sedan vidare med lugnet hos en egendomsägare, som första gången tager sitt nya gods i besittning.

Men hans lugn försvann snart inför en ny öfverraskning. Han beträdde oväntadt en trampad stig och den fruktan för människor, han med så stor möda lyckats öfvervinna, infann sig å nyo. Hade han misstagit sig eller …? Han stack in den döda fågelns hals under lifremmen och gick beslutsamt vidare, ty han hade insett, att ovissheten var farligare än något annat, och nu ville han veta, ifall skogen gömde fiender eller icke.

På båda sidor omgafs han af en ogenomtränglig vägg, skiftande i alla nyanser från mörkaste till ljusaste grönt. De mörka buskarnes grenar voro grofva och knöliga med breda, läderartade blad, och på detta underlag hvilade de andres smala stänglar med sin matta grönska i alla schatteringar, ett broderi så färg- och formfulländadt, att Linds ögon aldrig skådat dess make, och han hade likväl sett mycket. Ur detta mer än manshöga virrvarr af blad och grenar höjde sig raka trädstammar, hvilkas kronor flätats in i hvarandra och mellan hvilka taggiga lianer slingrade sig likt tågvirket på ett skepp efter storm. Och öfverallt hoppade och kvittrade brokiga fåglar, hvilkas nyfikenhet