Sida:Gustaf Janson Paradiset.djvu/75

Den här sidan har korrekturlästs

75

— Den, som aldrig haft tio pund i näfven, vet nog hvad tusen ä’ värda.

— Äro tusen pund verkligen så mycket? frågade hon.

— Det ä’ gård å’ grund för mig. Det ä’ allt, miss.

Hon log nådigt mot honom, ty hon var lika angelägen som han att snart komma därifrån.

Då de hunnit till udden, där Lind rest spiran, från hvilken ena hälften af hans skjorta fladdrade, satte hon sig i gräset. Hennes blickar gledo öfver hafvet, hvarifrån räddningen måste komma. Hvilket jubel skulle ej stiga upp inom henne, när röken från ångaren likt ett svart flor flöt fram längst bort vid horisonten, växte, blef större och till slut förmörkade hela himmeln med maskinernas stinkande, stenkolsfyllda andedräkt. Och sedan när farten saktades och räddningsbåten af kraftiga armar roddes öfver vattnet, hvilken mängd af utrop, hvilka frågor att besvara. Hon var hjältinna i en hel roman, och hjälten … han stod skäggig och trasig bredvid henne. Det var ej fritt, att hon skämdes litet för äfventyrets hjälte, som alls icke syntes veta något om den roll, hon tilldelat honom.

Hafvet, som efter alla motgångar skulle gifva henne äfven detta, låg lugnt och drömmande med en svag skiftning i olivgrönt på djupet och dess blanka yta förmörkades ibland af en vindfläkt, som kom — ingen visste hvarifrån — och lekfullt ilade in mot ön, studsade vid åsynen af dess hvassa klippor, men flög vidare, klöfs af vulkanen, förenade sig åter på dess andra sida, gled hän till skogen, trasslade in sig bland bladens och grenarnes virrvarr och sedan med en undrande hviskning dog bort i den svala skuggan där inne.

Miss Elisabeth tvingade sig att upphöra med drömmerierna, återvände suckande till verkligheten, sådan den nu var, och började betrakta den signalstång, af hvilken hon hoppades så mycket.

— Vore det inte bättre, om ni rest den där uppe? frågade hon och pekade mot kraterns topp.

— Har redan tänkt på saken, miss, men det går inte. Jag var nästan ända uppe till spetsen i förra veckan, men det finns intet fäste, den svagaste vindpust blåser omkull stången å’ då ä’ det allt bättre att ha den här nere. Det behöfver min själ storma duktigt för att den ska’ gå öfver ända nu. Se bara så väl jag stöttat den på alla sidor. —