Sida:Gustaf Janson Paradiset.djvu/97

Den här sidan har korrekturlästs

97

sedan stämde han upp en salm och sjöng med sin skrofliga bas ett par verser. Falska toner förekommo ofta, men det var känsla i hans föredrag och hon lyssnade andäktigt, under det att en vemodig frid smög sig in i det trötta sinnet.

Efter en stund tystnade han och föll framstupa som träffad af ett klubbslag i nacken, och med pannan hårdt tryckt mot knäen, grät han hejdlöst, som ett barn gråter inför sin första stora sorg.

Miss Elisabeth betraktade honom häpen. Hon såg, hur snyftningarne regelbundet störtade upp genom hans hals, hur den böjda ryggen vidgades under hans gränslösa smärta och hur kroppen skalf under anfallets häftighet. Hon tyckte sig med ens stor och kraftfull, medan han var ett litet hjälplöst barn. Hon reste sig och gick fram till honom. Och läggande handen på hans tofviga hår, sade hon tröstande:

— Lind! Ah, Lind då!

Han sjönk djupare ned, den lilla, lätta handen var honom för tung.

— Lind! sade hon på nytt och smekte hans kind.

Beröringen väckte honom till medvetande. Han såg upp mot henne med en tårfylld blick, hvars djupa förtviflan som en elektrisk stöt skakade henne från ofvan till nedan.

— Stackars oss! snyftade hon och föll på knä vid hans sida. Och med hufvudet lutadt mot hans skuldra, grät hon ut i långa, stönande suckar.

Utanför störtade en syndaflod ned öfver ön och hotade att dränka den under sina vattenmassor. Bränningarnes dån slukades af det envisa plaskandet, då droppe efter droppe i ändlös kappspringning ramlade ned och splittrades mot sten eller sand. Endast när vinden emellanåt hven till litet starkare än vanligt, dog det entoniga prasslet bort för den med kraftigare stämma utrustade stormen. Först ljödo några inledande ackord, under det att vinden liksom pröfvade sin styrka, sedan dunkade jättenäfvar på en ofantlig klaviatur och fram vrålades en ohygglig konsert, under hvilken trumhinnorna skälfde, därpå följde ett par långa, mäktiga mistlurtoner och allt upplöste sig i en villervalla af de mest oresonliga ljud. Så hven stormen vidare, fösande regnet framför sig, och sedan plaskade åter millioner efter millioner vattendroppar mot sten och sand, utan brådska eller öfverilning, endast som om de fullgjort en oeftergiflig