Sida:Högadals prostgård del II 1884.djvu/101

Den här sidan har korrekturlästs

97

har herrskapet tagit henne som eget barn? — fortfor hon, vänd till fru Sylvén.

— Ja hennes nåd, och jag tror knappt, att mina egna barn fröjdat mig så mycket; ty hon är så god och lydig, att jag ej skulle kunna ega hjerta att säga ett ondt ord åt henne. Också säger Maria, att jag skämmer bort henne.

— När mamsell Maria kan säga det, då måtte prostinnan vara alldeles för god mot henne!

Maria rodnade, och prostinnan, stött öfver tonvigten i majorskans ord, började afhandla det outtömliga ämnet uppfostran, och satte dertill några variationer, hvari anspelningar icke saknades på majorskans uppfostringsmetod, ehuru de framkommo genom ganska fina löpningar.

Arbetena voro i gång. Maria sydde en resväska åt Gustaf. O, sällhet, ett på en gång så ljuft och tillåtet arbete!

Hon darrade af glädje att på majorskans fråga, hvem som skulle hafva den vackra väskan, få svara: »Gustaf!» men frågan dröjde, och Maria tröstade sig med att ofta blicka utåt vägen; ty hon han hade valt sin plats så, att hon kunde det.

Prosten var inne i rummet, och Rosa hade fått lof att gå ut i trädgården, hon förföljde en fjäril.

— Gud ske lof, det är ej sant! — sade majorskan, som tegat några ögonblick och nedböjde hufvudet, liksom seende på Marias båge. Maria såg förvånad på majorskan, som fortfor: — Jag sade också, att det icke var möjligt, och nu kan jag utan fruktan berätta herrskapet en ganska ledsam nyhet, som äfven mycket oroar mig.

Maria släppte synålen, och utan att veta hvarföre, rusade blodet häftigt upp till hennes kinder.

Prosten och prostinnan sågo förvånade på den talande, som med en röst, som skulle vara deltagande, frågade om icke de visste den olycka, som händt Werther.

— Min Gud, är han död! — utropade Maria, och en häftig skakning genomflög hela hennes varelse.


Högadals prostgård. II.7