131
ken säkert skulle blifvit efterföljd af ett helt parti anförvandter, hade icke majorskans hånande blick liksom stelnat hennes tårekälla.
Baronens efterföljare hade hvar och en på sitt sätt lyckats uttaga sina ljufva rättigheter, hvarefter de blygare genast blandat sig i herrarnes grupper, medan de andra försökte att i lediga samtal visa, att det icke var första gången dem vederfarits denna ära, liksom ock huru gerna de beskådade de sköna läppar, på hvilka deras egna nyss hvilat.
Länge hade kronornas skimmer gifvit ett förtrollande utseende åt den präktiga våningen på Lundafors, hvars anblick nästan bländade öga och sinnen. Alma och Maria hade ännu icke talat ett ord vid hvar andra. Baronen lemnade den förra icke ett ögonblick; endast då och då hade hon frånstulit honom en blick till den älskade barndomsvännen; men i denna blick bodde en oändlighet af smärta. Slutligen, då baronen, lockad af punschens ångor, aflägsnat sig från Alma, uppreste hon sig genast och gick till Maria. — Följ mig till Johanna, — bad hon innerligt; här inne kan jag ju ingenting säga dig.
Der inne funno de brukspatronen.
— Här i kabinettet stör er ingen, — hviskade Johanna, som förstod deras längtan efter ensamheten.
En alabasterlampa spred sitt milda sken i det täcka rummet, och i den lilla förtroliga soffan nedsjönko de båda vännerna.
Gråtande kastade sig Alma i Marias famn, der hon i detta ordlösa språk utgöt den så länge blott af Gud och natten bevittnade smärtan.
Tårar och suckar möttes och blandades, själ smälte i själ, språket med ord tycktes dödt, förintadt; slutligen firade det sin uppståndelse i ett ömt, tonfullt — Axel! — Maria förstod allt, som gömdes i detta ord. Brefvet hvilade i piraten, som ännu hängde på hennes arm. Hon ville,
