132
hon ärnade svara genom dess framlemnande. Hon stridde; men det rätta vann.
— Axel mår väl och helsar dig innerligt; — svarade slutligen Maria.
— Skall han också må väl, då han vet mig tillhöra en annan, och skall han tro, att jag evigt älskar honom, endast honom, ehuru jag en gång måste stå som menederska inför Guds altare? — utropade Alma, uppreste hufvudet och sammanknäppte händerna i ett utbrott af qvalfall förtviflan.
Maria smekte, bad och gjorde allt att intala den stackars flickan tröst, ehuru hennes eget hjerta äfven hade behöft tröstas.
— Förklara mig nu allt! — bad Maria, sedan Alma blifvit lugnare.
— Icke förr än du säger mig allt, hvad du vet om Axel.
O, hvad skulle Maria säga, och hvad skulle hon förtiga? Men i sådana ögonblick ljuder en röst i vårt hjerta, hvilken, säkrare än all öfverläggning, lär oss det rätta. Maria hörde honom och lydde. Alma fick veta, att Axel kände hennes förlofning; men hon fick ej del af den djupa sorg, som dervid intagit hans hjerta. Hon fick veta hans långa vistande i Lausanne, men icke Gertruds kärlek.
Alma vågade knappt andas, af fruktan att förlora ett enda ord; hon tillbakahöll med våld hvarje snyftning; men tårarne, de droppade klara och varma ner på det böljande bröstet.
— O Gud, det långa mörka lifvet utan Axel! — utbrast hon slutligen, sedan Maria tystnat. Ack, om jag finge dö, då skulle detta arma, olyckliga hjerta spira upp i en blomma, blå som Axels öga; henne skulle han vattna med en ömhetstår, bryta henne, lägga henne vid sitt hjerta Vid Axels hjerta skulle hon lefva, der skulle hon dö!
