11
systerns bref. — Jag begriper icke Sylvén, som är i allt annat så klok, att han ej kan öppna ögonen för en sådan lycka; men se den fördömde pojken är det, som gör honom så blind. Vore han någonting och hade han någonting, så skulle jag icke vara emot det, ty han måste vara bra, när Axel så mycket älskar honom; och fast han kom hit i huset till vår olycka, så kan jag icke låta bli att hålla af honom. Men när och huru skall han kunna gifta sig, som ej har annat att bjuda på, än fattigdom och oljefärgstaflor? Och Maria är icke uppfödd till fattigdom och att gå omkring och sälja taflor, — tillade hon bittert. — Nej, borgmästaren, det är annat, det! En sådan karl sitter icke länge som borgmästare i en småstad. Han blir riksdagsman, uppför sig klokt, får en stor domsaga, blir riddare och kanske adelsman; och att då se Maria stiga med honom, så att hon kan taga rangen af majorskan, se sådant tänker icke Sylvén på. Men han vet också icke hvad är att se så mycken högfärd, som jag sett, och hvad det är roligt att betala med samma mynt.
— Jag skall helsa dig från Lovisa, sade Hedda till prosten, som nu inträdde. — Stackars Lovisa, hon leds så mycket efter Charlotte!
— Ja, men hon kan ju råka henne så ofta hon vill.
— Ja, men det är ej ändå det samma som förr. Jag tycker, att vi borde skicka Maria dit på några veckor, — fortfor prostinnan inställsamt.
— Jag ser intet skäl deri, Hedda, när svägerskan icke är sjuk.
— Ja, men det vore så vänskapsfullt; och Lovisa, herre Gud, hvad hon skulle tacka dig!
— Så ondt det gör mig att skiljas vid Maria, och så onödig jag finner denna resa vara, så skulle hon dock få göra henne, om icke Brenner funnes i staden.
— Nå, Ond i himlen, så barnslig du är, Sylvén! Såg du icke hur väl han uppförde sig i Upsala, hur blygsam och artig han var?
