189
En dag, då doktorn förkastat många föreslagna ställen, ankom till honom en biljett från en fru, som sade sig bo i värdshusets närmaste granskap, och som erbjöd sina rum och sin vård.
Hon bad honom göra henne ett besök, för att vidare öfverenskomma, och slöt med de orden: »Det är icke behofvet eller vinningslystnaden, som kommit mig att erbjuda mig som sjukvakterska, utan det djupaste deltagande för den främmande ynglingen, hvars olycka jag af en händelse fått höra.»
— Detta är af Gud! — utbrast läkaren och ilade genast till det anvista stället, hvarifrån han återkom med en ljuf bekräftelse på det glada utropet.
Redan dagen derpå bars Axel till det nya hemmet, hvilket helgades af det hjertligaste mottagande, som kanske någonsin mötte en främling.
Fru Hertzner var omkring femtio år, med ett mildt, själfullt utseende och den höga grad af bildning, som så ofta utmärker tyskorna. Hon hade i flera år varit enka och njöt sitt lifs högsta sällhet i en enda son, hvilken, rikt begåfvad, efter slutade studier begifvit sig till Italien, och nu en längre tid vistats i Roma.
De luftiga rummen, den lugna stillheten och framför allt den moderliga ömhet, som nu omgaf Axel, verkade underbart på hans tillstånd, och redan innan sex dagar kunde han, ehuru med ansträngning, skrifva de rader, som Gustaf mottagit innan sin afresa från W—.
Men den helande ungdomskraften hade att kämpa med fiender, kanske icke mindre farliga, än de nyss öfvervunna; ty i samma mån som Axels tankar åter kunde ordna sig, som han med eftersinnande kunde inblicka sitt hjerta, började också qval och ovisshet sarga det. Han hade ännu icke fått svar från Maria. Hjertats och lifvets vigtigaste fråga var således ännu obesvarad, ehuru den hemska aningen nästan i hvarje ögonblick
