193
ofta för att åter få höra dem, men förgäfves; äfven de hade förklingat.
Några dagar hade åter försvunnit, då det efterlängtade brefvet från Sverige ankom. — Det är min fars still — utbrast Axel bäfvande och glad, då fru Hertzner, icke utan oro, räckte honom det tjocka brefvet, som innehöll ett från prosten, ett från modern, ett från Maria och så den lilla lappen, Alma på fadderskapet lemnat Maria.
— Hvad i Guds namn har förefallit? — utropade läkaren, då han, några timmar efter brefvens ankomst, inträdde i Axels rum och fann honom i ett tillstånd, som är omöjligt att beskrifva.
— Hvad? — frågade Axel, och i ögat brände en förtärande flamma, — hvad? Jo, der ligger utslaget, der dödsdomen, — tillade han med skakande stämma och pekade på de kringspridda brefven. — O, hade jag blott icke lemnat Sverige! Hade jag bättre skyddat mitt paradis; det hade då icke varit så lätt att jaga mig derifrån! Jag skulle varit engeln, som bevakat dess ingång, och med det blixtrande svärdet afhållit hvarje annan att ohelga det! Nu, nu! — fortfor han, och moderns sjudande häftighet skakade hela hans varelse, — nu är min lycka bruten, min himmel stängd; i hela verlden finnes nu för mig ingen glädje, intet fädernesland, ty der finnes ingen kärlek!
— O, det finnes mycken kärlek i den verld, der ännu en faders, en moders, en systers hjerta klappar, — svarade läkaren och fattade med begge händerna Axels feberglödande hand. — Förspill icke genom en syndig häftighet ett lif, hvilket för dem eger så mycket värde, som för er kan hafva rikare fröjder, än den, hvars förlust bringat er till en sådan förtviflan, — tillade han ömt och allvarligt. — Var man! Var större än ert öde! Strid! Segerkraften skall komma från himlen.
— O, för hvem skall jag strida, när man frånröf-
