Sida:Högadals prostgård del II 1884.djvu/206

Den här sidan har korrekturlästs

202

lät sig väl behaga all den nytta, Alma gjorde huset och henne; fast hon ofta, då hon visste arbetet fullbordadt, utfor i förvåning och bannor, för att öfvertyga andra, att allt sådant skedde mot hennes vetskap och vilja.

Alma, som på galadagar måste kläda sig i mammas rum, började nu den i hennes tycke icke så vigtiga utstyrseln, Majorskan var likväl för mycket sysselsatt med sig sjelf att mycket gifva akt på Alma, hvilken snart framkom från en vrå af rummet, färdig att låta knäppa sin klädning; men kammarjungfrun vågade icke ett ögonblick lemna hennes nåd, ehuru hon bakom den nådiga ryggen visade Alma huru gerna hon velat det.

Sedan hennes nåd, efter många snäsor och ändringar, med ett: »så!» entledigat den qvinliga, nog länge pinade tjenstanden, blef Almas hvita lenongsklädning igenknäppt.

— Nå, än blommor då? — sade majorskan, som från sin egen utstyrda bild förde blicken på den enkla, sköna Alma.

— Jag tänkte icke hafva några i afton.

— Blommor skall du visst hafva, om jag ock skall aftaga handskarne för att påsätta dem.

Blomasken inkom, och halfva och hela girlander, qvistar af alla möjliga slag ombyttes nu oupphörligt i Almas lockar. Slutligen gillades en liten fin girland af späda, skära och hvita blommor, hvilken, för att göra rättvisa åt majorskans smak, upphöjde så väl de glänsande lockarne som hela det ungdomliga anletet.

— Du sitter som om hufvudet icke vore ditt, — sade majorskan bittert, då hon varseblef den likgiltighet, med hvilken Alma hörde hennes utrop. — Hvad den kransen klär dig, och hvad du i afton är lik mig! Det felas dig intet annat än liflighet, — fortfor hon. — Jag mins i fjor, se då var du glad och leende som en af gracerna; och nu, då alla gracer hos dig vaknat till fullt lif, så tycks