Sida:Högadals prostgård del II 1884.djvu/210

Den här sidan har korrekturlästs

206

— Min far, det gifves ännu ett sätt! — svarade Alma och såg in i faderns öga med en blick, genomstrålad af en salig aning.

— Och detta sätt? — utbrast fadern och nästan sköt henne ifrån sig.

— O, låt mig blott tänka det!

— Ja, höra det kan jag ej! — svarade fadern med darrande röst. — O, jag arme, jag olycklige far! — fortfor han och förde handen hårdt mot pannan.

Alma log, smekte och bad; men den manliga och i synnerhet den faderliga smärtan är icke en vind, som öfverröstas af foglasången: den är en storm, som hör blott sig sjelf.

— Men jag har icke tvingat dig, Alma, — började han åter. — Jag önskade detta parti, jag bekänner det; men hade jag då så klart som nu skådat i din själ, så hade jag aldrig önskat det; ty att tvinga ett hjerta, som var mig så kärt, dertill är jag ej nog hård.

— Du har ej tvingat mig, o nej, tusende gånger nej! — inföll Alma med djup röst. — Du önskade det, mamma ålade mig det, jag tystade mitt hjerta och sade frivilligt, åtminstone som du trodde, ja. O, jag var nära att säga dig det unga hjertats qval; men jag blygdes, jag kunde ej tala. Hade jag trott allt, hvad jag nu vet, så hade jag handlat annorlunda. Jag trodde falskt i mycket, jag trodde mig starkare eller kanske svagare än jag var, jag trodde Arthur bättre; men, — tillade hon kraftfullt, — att göra det onda så godt man kan, deri ligger visheten, och det vilja vi göra och icke tänka att upplösa den ingångna förbindelsen. Det vore synd mot Arthur, mot mamma, mot oss sjelfva, och det skulle så gifva verlden rättighet att fördöma oss! Och nu, pappa, var blott icke så bedröfvad, så är jag lycklig! — tillade hon och tryckte en lång kyss på faderns läppar.