Sida:Högadals prostgård del II 1884.djvu/217

Den här sidan har korrekturlästs

213

Valsen börjades. Baronens ögon flammade af en underlig låga, i det han, med en blick på grefven, som äfven nu började valsen, lade armen omkring Almas lif och började dansen i ilande fart.

— Fortare, fortare! — ropade han til musiken. Takten ökades, och på de Strausska tonvågorna flög det förlofvade paret som en luftig bild framom och förbi alla.

— Vi skola se hvem som valsar längst! — ropade baronen till grefven, som ensamt tätt efterföljde honom.

Alla hade upphört att valsa; det var blott de tvenne paren, som i vild täflan ilade kring golfvet, ehuru de knappast tycktes beröra det.

— Arthur, söta Arthur! — bad den bleknande Alma andlös.

Arthur såg intet, hörde intet; men åskådarnes tjusning och beundran bytte sig nu i oro och förskräckelse.

— För Guds skull, Arthur, — stammade Alma brutet.

Grefven, som, mindre barmhbertig mot sin egen dam än mot Alma, hörde den svaga och kämpande bönen, slutade genast valsen, tack vare hans mensklighet.

— Sluta, Arthur! — ropade friherrinnan blek och förskräckt.

— Jag skall blott fullkomligt segra! — svarade han jublande, och försökte ännu kringsläpa den mera döda än lefvande Alma; men det var förgäfves. En blodstråle frambröt ur det våldsamt sig häfvande bröstet, och sanslös nedsjönk hon, med möda uppehållen af den förskräckte baronen.

Blek och liflös låg nu Alma på soffan. Friherrinnan badade henne med eau de cologne och tårar. Majorskan var nästan stel af förskräckelse. Arthur stod orörlig vid hennes sida, och alla de öfriga hade samlat sig i en enda tjock, oredig massa.

— Mitt barn, min Alma! — utropade med klagande stämma majoren, hvilken nu först inkom, trängde sig mellan