19
Jag längtar mycket att höra om du fått bref från Axel, och huru de funnit sin vandring. Ack, när Axel kommer hem, får jag icke råka honom; ty jag skall i slutet af augusti resa till tant R— och vara der en lång tid, och när jag kommer till baka, är Axel borta, och kanske jag aldrig mera får se honom.
Jag är icke glad i dag; men om jag blott finge råka dig, så blefve det säkert bättre.»
— Ack, den lilla blå blomman skulle, mer än mitt sällskap, göra dig glad, du goda Alma! — tänkte Maria och var nära att följa det ömma hjertats röst och skicka henne den hulda talismanen; men hennes föresats segrade, ty hon hade vid brefvets mottagande beslutat att icke lemna henne blomman. Hon fruktade, att Alma deri skulle se den menade högre betydelsen.
Dagarne skredo långsamt, den nionde kom med förvärradt tillstånd; men mot aftonen blef den sjuka bättre. Sjukdomen hade tagit en lycklig vändning. Doktorn gaf hopp, och Lemner gret af glädje. Förbättringen blef med hvarje dag allt mera märkbar, och snart återstod intet annat, än den vanliga mattheten.
Johanna var tacksam mot Maria för all hennes ömhet, och brukspatronen ropade oupphörligt: — Jag har för andra gången återfått min hustru, min Johanna, och näst Gud har jag att tacka mamsell Maria för allt! Ack, om det komme ett tillfälle, då jag kunde visa min tacksamhet! Och det måste komma! — tillade han och kysste Marias hand. — Säg mig bara till, Johanna!
Då Maria skulle lemna Lundafors och den nästan alldeles återstälda Johanna, hängde brukspatronen en präktig kedja med dertill hörande guldur på Marias hals; och hade äfven modern tänkt hålla ett litet lämpligt tal om sina utståndna mödor med all torkning och syltning, så uteblef det dock vid åsynen häraf.
— Gud vare lof, att du kunnat vara dem nyttig! — sade hon och omfamnade Maria under glädjetårar. Och
