Sida:Högadals prostgård del II 1884.djvu/270

Den här sidan har korrekturlästs

266

svårt slag i bröstet, hvilket syntes honom långt farligare och mera betänkligt än de svåra brännskadorna.

Majorskan låg i beständig yrsel, och under den glödande febern var hennes tillstånd ofta så vildt, att man hade all möda att qvarhålla henne i sängen.

Under sin yrsel talade hon många underliga saker. Eldsvådan och det, som stod i sammanhang med den samma, utgjorde egentliga föremålet derför.

— Hvem var det, som räddade mig? — De sade, att det var Axel Sylvén — sade hon bland annat, — men det drömde jag väl! — Det är så underligt, jag minnes, att när jag vaknade, så stod en ung karl lutad öfver mig — jag mins det så väl — han badade mina sår — han tvättade blodet af min panna — och han talade så vänligt — — och han var lik Axel. — — Men, nej, — det kunde icke vara han — — — det får icke vara han! — — Honom, som jag hatat för hans kärlek till Alma! — Nej, det var baronen — — det var Arthur, fast jag icke i min yrsel kände igen honom — — ja, det var Arthur, han, som skall blifva Almas brudgum, som skall föra henne till nöjen och glans och öfverflöd! — — Men ringen? — — huru var det? — skickade han icke honom till baka? — Låg han icke i Almas bref? — — — den nidingen? — — — och vid dessa ord knöt majorskan krampaktigt sina händer, ögonen brunno i vilda flammor, och hela hennes varelse skälfde af vrede.

— De säga, att han älskade en sångerska — — att han för hennes skull öfvergaf min unga, sköna dotter — öfvergaf henne för en sångerskas skull? — Men det är icke möjligt — — det är en lögn — en nedrig lögn — men ringen — — låg icke han i Almas bref? Då kunde det icke vara Arthur, som räddade mig — — men hvem var det? Otto säger, att det var Axel! — — Nej, nej! det var icke Axel! — — — Jag vill icke vara hans gäldenär! — — Men Otto säger så — — och han säger, att jag är i prostgården — — nej, jag är icke i prost-