267
gården — jag vill icke vara der — — jag skulle bo under den högfärdiga prostinnans tak — — jag skulle mottaga hennes omsorger? Nej, det är hos Arthur jag bor — det är hans mor — det är friherrinnan, som vakar hos mig — som så vänligt läskar min tunga! — Vid dessa ord gled ett leende öfver majorskans läppar, — men ringen! — — utropade hon strax derpå och ögonen rullade vildt — O, det går omkring för min tanke! — — Jag tror att min hjerna brister!
— Jag vill se Axel, nej, magister Sylvén — ropade hon en annan gång — jag vill se, om han är lik honom, som stod hos mig, när jag vaknade den der förfärliga natten.
Majoren var en gång närvarande vid ett af dessa utbrott. Han gick och hemtade Axel.
— Ja, det var han! Se, hur hans panna har djupa sår — — se, hans lockar äro ju brända! — Men det var ändå icke Axel — det får icke vara han — Nej, det var Arthur. Han skulle väl rädda sin Almas mor!
På detta och dylikt sätt rasade den arma majorskan. Sådant var hennes tillstånd, stundom aflöst af en orolig slummer, stundom af en slags dvala, under hvilken det syntes som om rediga tankar långsamt banade sig väg till hennes hjerna! men hon talade icke, — hon såg icke heller upp, och hände det, att hon mötte prostinnans blick, så nedslog hon hastigt sitt öga.
I prostinnans själ uppstego underliga tankar vid de ord majorskan talat, hvilka, ehuru barn af hennes yrsel likväl för ofta återkommo, för att icke ega någon grund. Det var i synnerhet talet om den tillbakaskickade ringen, hvaröfver prostinnan egentligen grubblade. När hon nu lade detta till sammans med den upptäckt hon gjort, att ringen icke mera fans på Almas hand, så var hon säker, att baronen uppslagit förlofningen. Hon sade likväl icke detta åt någon, men nekas kan icke, att en framtida förhoppning blandade sig i hennes omsorger och hennes ansträng-
