Sida:Högadals prostgård del II 1884.djvu/290

Den här sidan har korrekturlästs

286

Tjugunionde kapitlet.

Ja, se aldrig kunde jag väl tro, att jag så mycket skulle sörja majorskan, när hon hofverade sig i välmagten, — yttrade prostinnan, då hon följande söndagsmorgonen efter majorskans begrafning var sysselsatt att sköfla de sista blommorna i sin lilla fönsterträdgård för att dermed pryda majorskans graf. — Och alla sörja henne. Gråter icke Stina kanske — hon, som förr aldrig kunde tåla henne och icke visste värre främmande, än »nåda» på Strålvik. Alma, så lycklig hon än är med sin Axel och sin nya förlofningsring, gråter hon icke bara man nämner modern, och Harald, så stolt och styfsint som han jemt har varit, hade han icke tårarne ständigt i ögonen och var han icke mjuk som ett vax, när han for till baka till Upsala.

Majoren, han gråter väl icke nu mera, så någon ser det, men nog syns det, att han sörjer. Nå, nå, man och barn skola väl sörja, men, icke har det blifvit så mycket som nu, om majorskan hade dött i sitt gamla humör — det är då säkert. Det var hennes omvändelse, som gjorde allt i hop; ja, Sylvén, jag har aldrig i hela min lifstid sett ett sådant under, mer än med »röfvaren». — Jag mins hur mycket besvär du hade med Ole i fattigstugan att