69
plats i det hus, der han sjelf var lärare. Glädjen att på detta sätt kunna bibringa Alfred de första grunderna, blandade sig så varmt med smärtan, som han kände att nödgas skilja honom från den ömma mormodern.
— Omfamna våra små älsklingar och den goda Anna, — skref han, — och tala snart med mig det kärleksrika språk, hvarefter min själ så högt längtar, det språk, som ännu aldrig förfelat sin kraft öfver mitt sonliga, tacksamma hjerta!
Det var icke utan svår kamp, som Maria kunnat läsa brefvet till slut. Fru Werther låg tyst, händerna voro sammanknäppta, och hon andades djupa, men tysta andetag.
— Gustaf, det är tomt och öde i din moders hydda, när du återser den! — sade hon slutligen, och en tår darrade i ögat. — Din moder och Alfred ha fått ett bättre hem; men du står ensam och öfvergifven — dock icke ensam, — tillade hon och räckte med ett outsägligt leende handen åt Maria.
— Herre Gud, då ä' dä' som ja ha trott; mamsell Maria ä' herr Gustafs fästmö! — sade Anna och framgick till fru Werthers säng.
— Ja, Anna, sådan är Guds godhet och Gustafs lycka! — svarade denna djupt rörd.
— Ack, herre Gud välsigne henne! Fagrare ros fins inte i Guds örtagård! — utropade den gamla och tog Maria i famn. — Men så, om ho' ha sökt mä' lykta och ljus, så ha' ho heller inte fått maken! — tillade hon och såg Maria in i de daggiga ögonen. — Nå, nu ä' dä' inga konst, skrif nu bara och be'n komma hit.
Huru ofta hade icke Maria velat skrifva och underrätta Gustaf om hans mors tillstånd; men denna, som trodde sig lefva ännu länge, ville ej oroa honom härmed, väl vetande, att han vid en sådan underrättelse genast skulle hafva hemkommit, utan att sedan hafva kunnat skilja sig vid henne.
