72
— Mormor, icke gråter du nu, om Alfred går ifrån dig? — frågade slutligen gossen och såg ömt in i fru Werthers öga.
— Nej, Alfred; ty när du går bort från mig, går du hem till Gud! — svarade mormodern, segrande öfver sin djupa rörelse.
— Och du kommer snart efter, mormor lilla; om jag icke visste det, så ville jag ej gå ifrån dig.
— Men huru vet du det, Alfred?
— Jo, för att du är sjuk, och jag drömde så underligt. Jag tyckte, att jag såg Jesus. Ack, mormor, hvad han var vacker! — Han hade en sol kring pannan och var så ljus, ja, ljusare än månen. Men jag kunde ej se på honom; men då sa han, hvad du sagt, att han säger åt alla goda barn: »Låter barnen komma till mig!» och så tog han mig i famnen, och då kunde jag se på honom. Men då kom jag i håg dig, och då frågade jag, om han icke också skulle taga mormor i famn, och då pekade han ner och då såg jag dig, mormor, komma upp till himlen på en sky, som var så röd som när solen går ner. Då klappade jag händerna, så glad blef jag; men då vaknade jag. Ack, mormor, hvad vi ska få roligt hos Gud! Der få vi råka pappa och mamma och morfar. Der bli vi englar och få hvita vingar och flyga hit ner till morbror Gustaf, till gamla Anna, Rosa och Maria; och om de gråta och ha mycket ledsamt, så be vi Gud, att de snart också få komma till oss.
Ett salighetssken spred sig öfver Alfreds drag och återspeglades klart i fru Helenas öga. Rosa gret tyst bakom mormoderns rygg, och Anna och Maria längtade båda att få hvita vingar.
— Goda, gamla Anna, kom hit, så får jag tala vid dig! — började åter Alfred. Gumman framgick, och innan Anna visste det, förde han hennes hand till sina läppar.
