Sida:Högadals prostgård del II 1884.djvu/84

Den här sidan har korrekturlästs

80

säkert hvarje jordisk längtan stillad i min själ; men min arme Gustaf, som hemkommer till det kalla hjertat, till den stela blicken — o, Anna! Anna!

— Gud liknade ju sin kärlek vid en mors, och tänkte icke Jesus från korset på sin moder; skulle det då kunna vara synd att i dödsstunden älska och minnas sin son? — svarade Anna med helig ingifvelse.

Nu ville Gustaf instörta; men han viste icke huru han skulle uppenbara sig. Han gick ut och stälde sig med hufvudet hårdt lutadt mot väggen.

Så hade han stått några minuter, då han kände någon, som sakta vidrörde hans skuldra.

Gustaf såg upp, och en medelålders, för honom obekant prest, (kyrkoherden hade först den förflutna våren tillträdt pastoratet) stod, med ett vänligt ansigte och de heliga emblemerna i handen, framför honom.

— Säkert fru Werthers son? — sade den andlige med en röst, i hvilken det hjertligaste deltagande talade.

Gustaf berättade då i få, nästan orediga ord sin hemkomst, den fruktan han hyste att genom sin åsyn ännu mera försvaga den döende modern, och den smärta han kände att frånröfva deras gemensamma längtan de dyra, räknade minuterna.

Kyrkoherden fann det bäst, att fru Helena genom honom först finge veta Gustafs hemkomst, och Gustaf gillade detta förslag.

Han ingick till den sjuka, men återkom snart med den försäkran, att Gustaf nu kunde gå in.

Fru Helenas åsyn och de få ord, hon talat till honom, hade väckt så djup rörelse i kyrkoherdens själ, att han var nöjd att få återhemta sig, och lemnade modern och sonen de första ögonblicken ostörda.

Gustaf gick eller snarare vacklade in; ty den manliga kraften var nästan bruten.