Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/111

Den här sidan har korrekturlästs

107

— Johanna, söta Johanna, sade Maria tröstande.

— Har ni sett det; svara, Maria? frågade hon med synbar oro.

Maria visste ej hvad hon borde svara. — Nej, hjertandes, om jag har sett en enda skymt af den der bedragaren, — utbrast moster Lovisa, — Maria har ju klämt karlen mellan fingrarne, som det skulle vara hennes fästman, — tillade hon förargad.

En djup suck klagade ur Johannas bröst. — Maria! Såg du honom? — frågade hon och fäste en genomträngande blick på den oroliga flickan.

— Ja, Johanna! — svarade Maria och tryckte innerligt hennes hand,

— Hur i all verlden kom det till, att du dånade, kära Johanna? — frågade nu fru Wendler. — Du måtte ha mycken fallenhet för dåningar; ty mins du, att en gång i våras hos Landers höll det på att bli på samma sätt?

— Ja, jag är icke så stark — svarade Johanna, och ögonen fyldes af tårar.

— Men, mitt kära barn, hvad var nu orsaken? Ty en orsak måste allting hafva.

— Ack, söta mamma, dessa frågor bara plåga Johanna! — sade Charlotte bedjande.

— Jag skall visst icke fråga; det är bara en ting jag vill veta, och det är icke svårt att svara på. Var det din fästmans porträtt, som satt på svarta snodden?

— Han var det en gång, — svarade Johanna med svag, nästan darrande röst.

— Herre Gud, du arma barn! Hvad du måtte lidit mycket för honom! Vet du, att jag allt förut har hört något ditåt; men jag vet ej hvad den skurken heter.

— Kalla honom icke så! — bad Johanna med klangfull stämma, och en svag rodnad lifvade de bleka anletsdragen. — Han var så god, ack, så god!

— Det säger jag, att om salig Wendler hade öfvergifvit mig, så hade jag icke kallat honom god. Men, kära