Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/14

Den här sidan har korrekturlästs

10


jag lofvar dig heligt, att nästa gång och alla gånger hädanefter skall jag följa din lärdom och vara lugn.

Kyrkoherden log med skälmsk vänlighet, och sade: — Gör det, Hedda lilla, och du skall spara dig mången svår och orolig stund.

— Hvad du ser frisk ut, Maria; du har till och med blifvit fet, — sade Axel, som höll hennes hand mellan båda sina och med glad ömhet betraktade den älskade systern.

— Ja, Gud vare lof, jag är det också, och jag vet ej hvad ondt, som icke skulle ha flytt bort, då jag såg dig komma i backen. Jag trodde, att mitt hjerta skulle göra det, så häftigt klappade det.

— Såg du Axel komma och icke sade oss till, Maria? Det var att bara tänka på sig sjelf, — sade modern förebrående.

— Söta mamma, förlåt mig; men när jag fick se Axel, kom jag icke i håg någon annan i hela verlden än honom.

— Men hvar är Gustaf? — utbrast Axel häftigt. — Ingen minnes honom, ingen säger honom ett välkommen! — Och vid dessa ord ilade han ut ur förmaket.

Vid det öppna salsfönstret fann Axel sin vän, som det tycktes, försänkt i djupa tankar.

— Förlåt mig, Gustaf, — sade Axel med innerlig röst, och lade handen på vännens skuldra.

— Jag skulle icke finna dig så afundsvärd, om du i dessa ögonblick kunnat ihågkomma mig, — svarade Gustaf och fäste på Axel en blick af outsägligt uttryck.

Axel förstod hans tankar, men egde ej hjerta att vidröra dem, utan sade med broderlig vänlighet:

— Kom nu, följ mig, Äfven du skall här finna dig älskad och hemmastadd.

Kyrkoherden Sylvéns »välkommen» fröjdade Gustaf i djupet af sin själ. Pastorskan, hvilken, genom en i det