Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/191

Den här sidan har korrekturlästs

187

— Rådman ville tala vid henne.

— Det vet jag; men hjertandes, hvad ville han säga henne?

— Ja, det vet Gud, men icke jag.

— Men hvem sa' åt dig, att han ville tala med frun?

— Rådman sjelf, vet jag.

— Hvar var han då?

— I mamsell Johannas kammare.

— Nej, nej, vänta litet, kära barn. Du har väl icke så brådt om heller. Hör du, var Johanna der?

— Ja, det var hon.

— Nå, men du såg väl ej till äfventyrs till någon främmande?

— Jo, min sann var icke den främmande så stor, att han nog syntes.

— Herre Gud, min snälla Kristin, nu får du lof att säga mig litet mera om honom?

— Nej, söta fru, jag vet ingenting mera om honom, och nu är jag alldeles tvungen att gå.

— Åh, lappri, mitt barn! Såg han bra ut, du?

— Ja, det gjorde han visst.

— Ett ord till. Hörde du hvad han heter?

— Nej, — svarade Kristin, med foten på tröskeln.

— Hjertandes, gick icke flickan sin väg! — sade Lovisa för sig sjelf, med den långa halsen utsträckt efter henne.

— Nu har hon då pumpat pigan, — sade en af systrarne till en annan.

— Ja, men så sitter hon icke på't, — svarade den tilltalade.

— Nå, söta fru Wendler lilla, hvad har du nu att berätta oss? utbrast en af själsfränderna.

— Åh, just ingenting, mitt herrskap.

— Åh, visst vet du något, Lovisa lilla?

— Ja, ja; men låtsa bara icke för fru Landers, att jag sagt något.