Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/22

Den här sidan har korrekturlästs

18

helsa dig. Du kan ej tro, hvad hon vuxit och hvad hon gläder sig att få se dig.

— Det är ett godt, älskvärdt barn, — sade Axel, — skada blott, att hon skall hafva en sådan mor!

Nu linkade den halte orgeltramparen förbi porten, och med ett: — Vänta, käre Fläng! — stod Axel i samma ögonblick hos gubben.

— Nå, se herr Axel! Ja, det är att se ut som en karl, — utropade den gamle med glädje och skakade hjertligt Axels hand. — Ståtligare herre hade vi ej framför vår trupp i Savolax, — tillade gubben, och de kära minnena tände åter en ögonblicklig ungdomseld hos den gamle invaliden, — Ack hvad det är skada, att en sådan pojke icke vill bli knekt! Fast det är så godt att träda i pappas fotspår, ty nu för tiden rostar pliten fast; men det måtte väl bli andra tider, ty till knekt skapte då vår Herre honom.

— Herre Gud, se herr Axel eller magistern, hvad han skall kallas. Nå, nu har mamma något roligt, som fått hem honom, — utbrast en vänlig bondgumma och klappade Axels hand, den han hjertligt räckte henne. — Så, nig nu snällt för herrn, Stina lilla, — sade hon till en liten rosig flicka, som neg och bet sig i fingrarne. — Tag näfven ur mun och se herrn i ansigtet.

Axel klappade den blyga, vackra flickan och såg sig nu alldeles omgifven af diverse kyrkogångare, hvilka alla gladdes att få se den vackre herr Axel, hvilken, såsom de sade, var vacker och rak som mamma, men gemen och höflig som pappa.

Gud vet huru länge detta räckt, om ej klockorna kallat till gudstjensten. Kyrkoherden hade på en genväg redan gått till kyrkan, och på trappan stodo Gustaf och Maria, endast väntande på Axel, hvilken inom ett ögonblick äfven var färdig.

Med hjertat klappande af moderlig glädje och stolthet blickade modern efter sina barn, — Jag vet ingen, som