Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/281

Den här sidan har korrekturlästs

277

— Axel, som alltid är min gode engel, kom äfven nu med de medel, som alltid verka på mammas hjerta.

— Jag är bedröfvad, Maria, — sade hon slutligen mildt; — men förebrå dig skall jag ej. Stackars mitt barn, du måste älska mycket, när din kärlek är dig mera än dina föräldrars önskningar! Det var en dolk i min själ. — Mamma tala icke så! Hellre, o, långt hellre uppoffrar jag mig än att höra sådana ord! — utbrast jag och var nära att instörta till min far; men min mor återhöll mig.

— Lugna dig, mitt goda barn, — sade hon nu med moderskärlekens ömmaste röst. — Din far har icke önskat denna förbindelse. Han hade i annat fall ej gjort allt för att hindra den. Han säger, att han aldrig velat öfverlemna dig i borgmästarens vård.

— Den oändliga ångest, som uttalade sig i hela min varelse, hade bevekt min mor att ingjuta denna tröst i min själ, och jag kände djupt hugsvalelsen häraf.

— O, mamma! — utbrast jag, — tro icke, att Gud tagit sin hand ifrån mig; men tro, att jag ännu, genom hans hjelp, kan göra mina föräldrar mera glädje än om jag blifvit Brenners maka.

— Emellertid afreste borgmästaren en stund derefter. Hans afsked uttryckte icke den olyckliga kärlekens qval, utan den sjudande svartsjukans qväfda raseri.

— Gud gör allt väl! — sade min far, då han var borta. — I hans själ bo mörka magter. Jag hade aldrig velat kalla honom son. Låt oss nu vara glada, — tillade han vänligt; — det kommer säkert en dag, då vi innerligare än nu tacka Gud för denna!

— Men, Johanna, glädjen vill ej rätt återkomma, hvartill Axels afresa mycket bidrager. Ack, hvad jag saknar honom! Vid honom fick och kunde jag tala om Gustaf; men till mina föräldrar kan jag icke utan bäfvan uttala hans namn. Mamma är ibland så god; men det gifves ögonblick, då hon djupt sårar mitt hjerta. Och nu,